några ord från regissören...


Jag har inte velat göra någon Brechtföreställning. Vi vill undvika både den psykologiska och den didaktiska teatern. Jag hoppas att pjäsen fungerar som en teaterlek. Vi lyfter fram några viktiga möten i Ruth Berlaus liv, den sortens händelser där våra liv förvandlas. Sådana upplever vi alla. Hon gjorde en tidig abort, som visade på ett tidigt sexliv, något vid den tiden väldigt vågat. Hon for till Moskva, men missade kommunismens goda period på 1920-talet när det fanns en stor frihet innan Stalin kom. Där upptäckte hon teatern och politiken samtidigt och träffade sedan Brecht, som var en symbol för det politiska författandet. Han var perfekt i det avseendet. Hon blev förälskad i denne man med sitt harem av kvinnor och hamnade i landsflykt. Genom Ruths liv försöker jag hitta mina egna konstnärliga frågeställningar. Jag är inte så ung, jag har upplevt andra världskriget på nära håll.

Jag vet vad Gestapo var. Jag har också varit ung vänsteraktivist och vill förmedla en känsla för livets utsatthet och känslighet. Jag vet inte om unga människor i dag kan relatera till Ruth Berlau. På 1960- och 70-talen när Brecht var en ikon i Europa hörde man aldrig talas om henne. Hon skrev "Den kaukasiska kritcirkeln" till-sammans med Brecht. Hon har förnekats av omgivningen. För den unga Ruth Berlau var Brecht den rätte mannen, men samtidigt innebar han en katastrof för henne. Hur stark och rebellisk hon än var som ung, låg det något tragiskt i denna kärlek. Här finns något som också kan beröra den yngre generationen, kanske inte direkt via historien med Brecht, men genom mötet med en man som använde sig av kvinnor som samtidigt accepterade denna situation. Jag tror att Ruth hade ett stort hjärta. Hon blev starkt berörd av vanliga människor. Om hon dök upp här i dag skulle jag nog kunna bli förälskad i henne. Jag känner igen mig i hennes vilja till förändring. Mitt första politiska engagemang gällde kriget i Algeriet, vid en tidpunkt när det var farligt. Ruth mötte kommunismens ideologi via hjärtat, inte på en intellektuell nivå. Själv kunde jag inte dela ut flygblad om jag inte helt och fullt höll med om innehållet. Jag tror att hon var lite grann på samma sätt. För mig är hon en tragisk hjältinna att tycka om. Jag skulle verkligen kunna bli förälskad i henne.
Claude Naville, regissör