I David Farr´s berättelse blir den historiske Odysseus den evige migranten. Det här är berättelsen om en man som vann ett krig långt hemifrån och förlorade allt i sitt sökande efter hem. 

Den grekiska hjältediktningen uppstod i en tid som ännu ger genklang och inspiration till politiska idéer, konst och kultur. Den grekiska mytologin ger oss berättelser och ord som gör att vi kan förstå oss själva, varför vi tänker som vi gör och framför allt förstå att vi alla är olika och lika på en gång. Skickligt väver den brittiska dramatikern David Farr samman Homeros Odyssén med ett spännande nutidsdrama som handlar om de ständigt aktuella frågorna om krig, flyktingar och om individens personliga ansvar. I ett tidlöst flyktingläger i ett land någonstans möter krigsdrabbade flyktingar sina plågoandar, efter år på flykt plågas gruppen av inbördes konflikter och när förhörsledare visar mänskliga drag uppstår kaos. Realistiska förhörsscener övergår i drömska minnesbilder där komiska situationer varvas med grym tragik.

Nästa våg krossar flotten och medvetslös kastas Odysseus upp på en fjärran strand. Om livet vore rättvist skulle han snart väckas av vackra skrattande jungfrur som skulle föra honom till det kungliga slottet där han skulle bli mottagen som en gud med vin och mat. Men livet är inte alltid rättvist. Han vaknar upp i en cell.
– Vilket land är detta? frågar Odysseus. Är det våldsamt och barbariskt, utan rättvisa? Eller milt och gästfritt med en medmänsklig attityd till främlingar?
– Jag är ledsen, du kommer att upptäcka att det är det första, svarar en vakt.
– Vem är du? frågar Odysseus.
– Stopp där kompis, här är det vi som ställer frågorna, res dig! svarar vakten.
– Stå upp, sa jag, upprepar vakten.
– Jag försöker…
– Men inte bra nog.
– Jag har ju legat i havet och klamrat mig fast vid en bräda i flera dygn.
– Du, jag varnar dig, spara dina snyfthistorier till någon annan, stå upp!

Sex skådespelare och en musiker gestaltar en kollektiv berättelse, där myt och verklighet vävs samman i nuet, i situationer som gör Schengenavtalet och Dublinkonventionen påtagliga för oss som har pass, bostad och arbete. Scenbilden är ett tomt, färglöst förhörsrum som genom ljus- och ljudväxlingar på ett ögonblick förvandlas till Lofagernas paradisdoftande ö, Kirkes vällustiga svinstia och et magiskt dödsrike.

Av: David Farr

Översättning: Jan Sigurd & Ulla Sigurd

Regissör: Stefan Ridell
Scenograf: Marta Cicionesi
Koreograf: Lotta Lagerström Dyrssen
Kompositör: Anders Mellander